Hur uppfattar du den allra sista anteckningen? Varför längtar Glas efter snön?

Jag fann ett citat på näst sista sidan som var avgörande för hur jag tolkar den sista meningen: ’’ Aldrig blir hon min; aldrig. Jag gjorde aldrig hennes kind röd, och det var inte jag som hade gjort den kritblek nu. Och aldrig skall hon med ångest i hjärtat ila över gatan om natten med ett brev till mig. Mig gick livet förbi’’. Det var här då Glas fattar  hur ensam han är. Han hade blivit förälskad, men inser nu vad han gått miste om. Han inser att han troligtvis aldrig kommer känna sig förälskad igen. Han inser att han är samma obotliga ensamma människa och kommer alltid att vara det. Därför välkomnar han snön så att den kan lägga sig som ett täcke över allt som har hänt honom under den senaste tiden.